peggiesthlm

Jag har slutat skoldagen för länge sen, men sitter ändå kvar i skolan. Läser igenom kompisars bloggar och försöker ta igen allt jag missat. Det är så mycket som händer just nu, så mycket att jag inte hänger med i andras liv, folk som står mig nära. Jag har till och med slutat prata mina timslånga telefonsamtal med Azra, som vi alltid gjort i ur och skur VARJE DAG under 3 års period. Trots att det är nu som man har saker och prata om som mest, saker att reflektera över, och det är nu man verkligen behöver prata ut. Men tiden finns inte där och det är så mycket annat som man har i tankarna, saker man måste göra, saker man inte vill missa.

Och jag vet, jag är nog inte världens bästa kompis just nu, lever mitt ute i dimman i min egen lilla värld, upptagen och helt borta pga. allt som händer.
Det är så mycket jag vill skriva, så mycket jag vill berätta men jag har lite svårt med det där att berätta om saker för människor ute i vida världen. Och då kan man ju undra varför jag överhuvudtaget har en blogg. Men ibland är det skönt att publicera något och dela med sig.

Vi hade studentbal igår, jag hade det jättekul och balen är nog något jag kommer minnas resten av mitt liv. Det var en fin bal, men så hamnar jag alltid i den där situationen. Och jag har alltid svårt för och säga NEJ, protestera, vara dum. Jag måste lära mig och vara lite mer dum, sluta komma med dåliga ursäkter istället för att förklara att NEJ, jag är inte intresserad.

Och så tar vi studenten på tisdag, jag vet inte riktigt vad jag ska känna. Jag längtar till själva dagen att få stå där och sjunga studentsången, stå på Östra Reals trappor och kolla ut mot folkhavet och sedan springa ut, SPRINGA UT, skratta, skrika, och möta föräldrarna, vännerna.
Men jag läntar inte till det som händer efter, jag känner mig inte redo än för att sluta på Östra, mitt andra hem. Den där tryggheten. Jag kommer sakna att få träfffa alla varje dag. Alla dessa lunchtimmar med Cissi, alla dessa djupa snack med Azra, och mitt och Azras smeknamn till alla. Nicoles berättelser, Jag kommer sakna Pash och Slees knäppa pratstunder, skratt och tråkiga skämt. Mina och Desirees besök hos cafeterian, knäckebrödsätandet och ja, Erika och Amanda, Otto, Magnus torra skämt som alltid är så roliga, Dan och Filips hiphopssnack, Jonte och Calles hejande, Alis prata-ut-stunder.

JAG KOMMER SAKNA ALLT, korridorerna, mitt och Azras skåp, soffan, världens bästa bibliotekarie, lärarna ALLT
och på samma gång som jag känner en viss längtan och spänning så känner jag även en viss tomhet, rädsla.
Tisdag kommer bli en konstig dag. En fullspäckad dag med 3 mottagningar och en slutskiva, fotografering, flakåkande, champange och tårar både för glädje och en viss depression.
Det har gått tre år nu sedan jag slutade kunskapsskolan och börjad på Östra,
och det är så mycket som hänt, det är så mycket som förändrats.

Och ja... från en blyg och rätt tyst tjej har jag nu hittat mig själv, fått nya kontakter och nya perspektiv på saker och ting. Dessa 3 år, har varit de absolut 3 bästa åren av mitt liv.

Sedan vill jag bara säga en sista sak:
Förlåt Azra, ibland tänker jag mig inte för.

/ Pegah