peggiesthlm

Jag ska tagga ner.
Mitt tredje inlägg för dagen.
Här går det undan!

Men ni måste se det här,
Ni VILL se det här.
It's hilarious.

Är det bara jag som skrattar högst åt mina egna skämt?!

Träffade en gammal arbetskamrat igår från tiden då jag jobbade på en telemarketingföretag när jag gick andra året på gymnasiet.
Vi börjar prata om vad som hänt den senaste tiden, då hon ställer frågan:

R- Men Pegah hur går det med killarna?
P- Jag är fortfarande singel, sj då?
R- Jag har pojkvän sen augusti, jag lovar dig det kommer när man minst anar det. Jag träffade min när jag var påväg till toaletten.
P- Vadå påväg till toaletten, när du var ute och klubbade menar du ?
R- Nej nej, jag var ute en dag med en kompis och skulle gå på toa och så var han på toa innan mig, vi började prata och han tog mitt nummer.
P - Jaha, shit man kanske borde satsa på och gå på toa lite oftare..
R- hahaha
P- hehehehehe

HAHAHAHAHAHAHA

Det här med att kunna förstå vad som sägs i en låt brukar vara rätt viktigt för mig.
Men i den här låten så kvittar det.
Junoon är ett band som jag följt lite halvt sen jag såg en dokumentär om de på svt för ca 2 år sedan.
De är ett av Pakistans första riktiga rockband.
Och har bl.a. spelat på Roskilde festivalen år 2000, det ni!

Satt och kollade på Tv 4 idag när de utdelade Nobels fredspris, och då uppträdde Junoon med Salman Ahmad. Salman Ahmad är en indisk musikant. Otroligt vackert var det.
Sedan går det och disskutera om det här med att Al Gore fått Nobelsfredspris. Att det är politiker som bestämmer vilka som ska få dessa priser säger nog allt. 

Lyssna på det här, lite annorlunda. 
Men bra.  

Den amerikanska countrysångerskan Kellie Pickler.

Jag vaknade upp imorse och insåg att 2007 börjar närma sitt slut.
Ett år som jag för fem månader sedan hade sagt, utan tvekan varit mitt absolut bästa år.

Året började på en 21 årsklubb mitt i Köpenhamn, sedan fyllde jag 18 år, fick se och prata med Paolo Nutini, alla utgångar, alla nya människor jag lärt få känna, studenten, Re:publik, fick se och prata med bandet Navid och Gudarna, Iran, Sommaren 2007 då jag hade lägenheten för mig själv och listan kan bli huuuur lång som helst.

Hösten har däremot skärt sig lite från det perfekta år, det annars hade kunnat bli. Vilket den utan tvekan var från Januari - September.

Men nu är jag redo för 2008.
Låt det bli den 30 december, Milano med mina favoriter.
Låt det bli ett nytt år, med en ny start. Nya mål och nya tag.

Jag får gåshud av dokumentärer som verkligen berör
Av filmer som får en att tänka till, och påverkas. 
Av sånnadär unika människor som haft otroligt hemska liv, vart med och sett saker som ingen människa kan fantisera om, men som ändå har den största livsglädjen och känner mer lycka i sina liv än oss. De känner en såndär lycka som många av oss aldrig kommer känna, för att vi just tar förgivet över att vi har det så bra. 
 
Sedan får jag även gåshud av ren, äkta kärlek. Kärlek mellan vänner, partner, syskon, kärlek överhuvudtaget.
Jag får även gåshud av människor som reagerar, och säger ifrån när något är fel, som sticker ut från mängden och vågar vara unika, vågar vara annorlunda. Och som faktiskt trivs med det.

Sedan kan den här listan bara fortsätta.
Ännu ett exempel är att jag får gåshud av musik, bra musik.
Som Coldplay, Depeche mode, Paolo Nutini, Oasis osv.

Och så idag tittade jag på MTV och kom på mig själv helt fastklistrad framför tv:n under de där 4.30 min som den här låten spelades. Det här mina vänner. Det här ger mig gåshud.
Coldplay är bra. Den här låten är bra.
Rösten, låttexten.
Gåshud. Magiskt. Lyssna.