du frågade mig vad kärlek är men jag vet inget om det där. ( kent- våga vara rädd)
Jag förundras och häpnas över människor som har lätt för sig att ljuga.
Ibland känns det som att ju äldre man blir desto mer börjar folk runt omkring en att bli oärliga. Folk blir även mer reserverade. Kanske beror det på att man med tiden inser att man inte kan lita på alla.
Kanske beror det på att man kommer in i andra tankebanor som vuxen det är inte vänner som är det främsta man strävar att få längre, utan kontakter. Kontakter som är bra att ha, som kan förbättra ditt anseende och få dig att gå upp i karriärsteget.
Nu påstår jag inte att alla tänker i dessa banor. Men det är en uppfattning jag fått eftar att i ett halvår pluggat med något äldre kurskamrater.
Men nog om detta.
Tillbaka till det här med att ljuga. Är det något jag ogillar som mest hos människor är när det ljuger.
Människor som har lätt för sig att ljuga, även om det är ngt stort eller litet gör mig osäker och rädd och väldigt fundersam.
Och så hände ngt i helgen som gjorde mig helt paff.
Jag satt på nattbussen hem, utmattad och trött efter en härlig utgång då plötsligt R, blondinbellas vän kommer och sätter sig framför mig tillsammans med sin pojkvän.
Han vänder sig om till mig och hälsar och frågar om mitt namn.
Jag svarar och precis innan jag tänker fråga tillbaka, tänker jag för mig själv att det är rätt löjligt att låtsas inte veta vem han är när jag varit inne på hans blogg, så jag frågar tillbaka:
- Du heter R, va?
Han blir alldeles till sig och frågar hur jag kunde veta det och jag svarar tillbaka att jag varit inne på hans blogg.
Genast börjar han ställa en massa frågor om hans blogg.
Jag svarar tillbaka att jag senast var inne för några veckor sedan och att den väl är helt ok.
Vi inleder en konversation (om andra saker) och innan han ska hoppa av talar han om för mig att han ska skriva om mig på sin blogg. Jag fattar inte riktigt varför då jag inte fann våran konversation som ngt särskild och han ber om att få ta en bild på mig. Visst säger jag och bilden tas.
Dagen efter står det på hans blogg att jag "out of the blie" frågat honom om han heter R och därefter sagt att jag läser hans blogg.
Plötsligt kallas jag även för hans fan. Hans första fan.
Jag blir paff och fundersam. Hur i hela världen kan folk ha så lätt för att ljuga. Speciellt när de vet om att jag kommer läsa det.
Och jag inte mer än annat komma fram till att R är en sådan person som är i ständigt behov av bekräftelse och beröm varav anledningen till varför han så lätt mentalt övertygar sig själv om att folk beundrar honom.
Jag fick mig ett gott skratt efter att ha läst blogginlägget, främst för att jag framstås som en 13 årig fjortis som beundrar en 21åring wannabekändis men sin sk. talang "att blogga (woooow)
Men mest av allt blev jag väldigt paff. Man ska akta sig för människor som honom. R behöver hitta sig själv.
Och så till nästa grej. Våren börjar nalkas nu och jag har framtidsångest, prestationsångest, är allmänt stressad och mest av allt undrar jag vad jag kommer göra om tio år? Har jag lyckats uppfylla min dröm, eller har jag gett upp den?
Ibland känns det som att ju äldre man blir desto mer börjar folk runt omkring en att bli oärliga. Folk blir även mer reserverade. Kanske beror det på att man med tiden inser att man inte kan lita på alla.
Kanske beror det på att man kommer in i andra tankebanor som vuxen det är inte vänner som är det främsta man strävar att få längre, utan kontakter. Kontakter som är bra att ha, som kan förbättra ditt anseende och få dig att gå upp i karriärsteget.
Nu påstår jag inte att alla tänker i dessa banor. Men det är en uppfattning jag fått eftar att i ett halvår pluggat med något äldre kurskamrater.
Men nog om detta.
Tillbaka till det här med att ljuga. Är det något jag ogillar som mest hos människor är när det ljuger.
Människor som har lätt för sig att ljuga, även om det är ngt stort eller litet gör mig osäker och rädd och väldigt fundersam.
Och så hände ngt i helgen som gjorde mig helt paff.
Jag satt på nattbussen hem, utmattad och trött efter en härlig utgång då plötsligt R, blondinbellas vän kommer och sätter sig framför mig tillsammans med sin pojkvän.
Han vänder sig om till mig och hälsar och frågar om mitt namn.
Jag svarar och precis innan jag tänker fråga tillbaka, tänker jag för mig själv att det är rätt löjligt att låtsas inte veta vem han är när jag varit inne på hans blogg, så jag frågar tillbaka:
- Du heter R, va?
Han blir alldeles till sig och frågar hur jag kunde veta det och jag svarar tillbaka att jag varit inne på hans blogg.
Genast börjar han ställa en massa frågor om hans blogg.
Jag svarar tillbaka att jag senast var inne för några veckor sedan och att den väl är helt ok.
Vi inleder en konversation (om andra saker) och innan han ska hoppa av talar han om för mig att han ska skriva om mig på sin blogg. Jag fattar inte riktigt varför då jag inte fann våran konversation som ngt särskild och han ber om att få ta en bild på mig. Visst säger jag och bilden tas.
Dagen efter står det på hans blogg att jag "out of the blie" frågat honom om han heter R och därefter sagt att jag läser hans blogg.
Plötsligt kallas jag även för hans fan. Hans första fan.
Jag blir paff och fundersam. Hur i hela världen kan folk ha så lätt för att ljuga. Speciellt när de vet om att jag kommer läsa det.
Och jag inte mer än annat komma fram till att R är en sådan person som är i ständigt behov av bekräftelse och beröm varav anledningen till varför han så lätt mentalt övertygar sig själv om att folk beundrar honom.
Jag fick mig ett gott skratt efter att ha läst blogginlägget, främst för att jag framstås som en 13 årig fjortis som beundrar en 21åring wannabekändis men sin sk. talang "att blogga (woooow)
Men mest av allt blev jag väldigt paff. Man ska akta sig för människor som honom. R behöver hitta sig själv.
Och så till nästa grej. Våren börjar nalkas nu och jag har framtidsångest, prestationsångest, är allmänt stressad och mest av allt undrar jag vad jag kommer göra om tio år? Har jag lyckats uppfylla min dröm, eller har jag gett upp den?